Vettskrämd och årtionden äldre
Jag vaknar till ösregn och inte ser det ut att lätta den närmaste tiden heller. *mutter*
Dagen går och det öser fortfarande ner, humöret sjunker, och plötsligt förvandlas man till en rodnande fjortis.
In i ateljén travar sångaren från TAKIDA med familjen och ska fota barnen.
Det är andra gången på några år dom kommer och fotar familjen, supertrevliga och jättesöta barn.
Jag säger att många av mina kompisar är totalt galen i hans grupp och om jag inte tar en autograf blir jag nog skadad för livet av allt stryk. ^^
Så genant att fråga efter en, det känns som att man är för gammal för sånt nu.
Men det var väl lite roligt ändå.
Sen kom promenaden som gjordemig 10 kg lättare och 25 år äldre.
När vi hunnit nästan hem i regnet började hunden att vingla och sänka huvudet, se allmänt förvirrad ut och kämpa för att få till styrseln på benen.
Jag flippar ur och kastar kopplet till mamma och sliter upp telefonen som ligger i en bajspåse för vätans skull och försöker få ner sedeln som följde med. Skakar så jag knappt kan ringa, pappa svarar och jag skriker i örat på honom att han måste komma med bilen OMEDELBART, jag kunde inte förklara vart jag var skrek nåt om nån jävla kyrka och Camilla försökte hitta nån byggnad som kunde förklara vart exakt .
Under tiden står Camilla och känner igenom baken och ryggen på Repro och masserar honom för att se om han har ont.
Plötsligt vänder han sig om och tigger godis, jag går några steg för att se om han fortsätter att vingla, men han är som vanligt och sätter sig och väntar på godis för han följde med i svängarna som om vi tränade lydnad.
Får sin godis och går nöjt hemåt som om inget hänt. Jag såg framför mig groggy döende hund med anfall i bilen nedåt landet i jakt på öppen djurklinik. Fick ringa pappa igen och säga att han var som vanligt igen, och att vi avaktar tills i morgon, och ringer veterinären då.
Jag kommer vara som en hök och kolla hunden om han lever hela tiden.
*var precis och tittade i soffan bakom mig om han andas*
Jag är helt slut och spänd som en fiolsträng, och jag lär inte slappna av i första taget.
Min hund betyder allt för mig, mitt lilla hjärtegryn.
Jag vill inte ens tänka på dagen vi måste ta Beslutet med stort B.
Det kommer att krossa mitt hjärta, så hundkräk se till att hålla dig frisk och leva länge för mattes sinnesro och hälsas skull!
*däckar av spänning i fotöljen*
Dagen går och det öser fortfarande ner, humöret sjunker, och plötsligt förvandlas man till en rodnande fjortis.
In i ateljén travar sångaren från TAKIDA med familjen och ska fota barnen.
Det är andra gången på några år dom kommer och fotar familjen, supertrevliga och jättesöta barn.
Jag säger att många av mina kompisar är totalt galen i hans grupp och om jag inte tar en autograf blir jag nog skadad för livet av allt stryk. ^^
Så genant att fråga efter en, det känns som att man är för gammal för sånt nu.
Men det var väl lite roligt ändå.
Sen kom promenaden som gjordemig 10 kg lättare och 25 år äldre.
När vi hunnit nästan hem i regnet började hunden att vingla och sänka huvudet, se allmänt förvirrad ut och kämpa för att få till styrseln på benen.
Jag flippar ur och kastar kopplet till mamma och sliter upp telefonen som ligger i en bajspåse för vätans skull och försöker få ner sedeln som följde med. Skakar så jag knappt kan ringa, pappa svarar och jag skriker i örat på honom att han måste komma med bilen OMEDELBART, jag kunde inte förklara vart jag var skrek nåt om nån jävla kyrka och Camilla försökte hitta nån byggnad som kunde förklara vart exakt .
Under tiden står Camilla och känner igenom baken och ryggen på Repro och masserar honom för att se om han har ont.
Plötsligt vänder han sig om och tigger godis, jag går några steg för att se om han fortsätter att vingla, men han är som vanligt och sätter sig och väntar på godis för han följde med i svängarna som om vi tränade lydnad.
Får sin godis och går nöjt hemåt som om inget hänt. Jag såg framför mig groggy döende hund med anfall i bilen nedåt landet i jakt på öppen djurklinik. Fick ringa pappa igen och säga att han var som vanligt igen, och att vi avaktar tills i morgon, och ringer veterinären då.
Jag kommer vara som en hök och kolla hunden om han lever hela tiden.
*var precis och tittade i soffan bakom mig om han andas*
Jag är helt slut och spänd som en fiolsträng, och jag lär inte slappna av i första taget.
Min hund betyder allt för mig, mitt lilla hjärtegryn.
Jag vill inte ens tänka på dagen vi måste ta Beslutet med stort B.
Det kommer att krossa mitt hjärta, så hundkräk se till att hålla dig frisk och leva länge för mattes sinnesro och hälsas skull!
*däckar av spänning i fotöljen*
Kommentarer
Trackback
