Kråkskutt
Jag skrattar fortfarande åt min krumilur jag gjorde på promenaden idag.
Jag går vid vägkanten med hunden, halkar med ena foten, känner att jag håller på att tappa balansen, och kommer att ramla.
Ville inte ramla ut i vägen med tanke på att det precis kommer en bil farandes mot oss.
Så reaktionen var helt enkelt, hoppa upp i luften!
Jag vet inte vart jag fick det ifrån, men jag gjorde ett litet krumbuktskutt.
Jag var ju halvvägs ner i momentet att ramla, men vägrade att göra det, pga att jag skulle landa framför bilen.
Så ena benet utsträckt, halvvägs ner med handen mot marken hoppar jag upp i luften som en skadad kråka. och landar på en snöfläck och återfår balansen.
Sen att jag höll på att skrämma slag på mamma och kompisen det var ju bara extra roligt, speciellet att mamma sa åt mig att sluta med såna dumheter som att hoppa omkring på vägen.
Jag gjorde det ju inte med flit, det bara kom naturligt.
Jag skrattade säkert i 100 meter efter vägen, tappade andan av allt skrattande.
Mitt i alltihopa konstaterar jag att "vilken tur att inte Camilla var med!"
Hon hade terrat mig för all framtid över mitt kråkhopp.
Varifrån kommer reaktioner som min?
Jag känner mig som ett tok ibland, duckar för ljud, parerar rörelser från folk som sträcker sig efter mig, hundar som hoppar missar ofta för jag vrider mig automatiskt i knepiga vinklar.
Men vad sjutton var det som fick mig att inse, jag kommer ramla framför bilen om jag inte gör nåt, och då kommer hoppet från ingenstans.
Helt galet trött är jag, så jag skrattar fortfarande åt den krumiluren.
JAGÄRINTEGALENJAGÄRINTEGALENJAGÄRINTEGALEN
Jag går vid vägkanten med hunden, halkar med ena foten, känner att jag håller på att tappa balansen, och kommer att ramla.
Ville inte ramla ut i vägen med tanke på att det precis kommer en bil farandes mot oss.
Så reaktionen var helt enkelt, hoppa upp i luften!
Jag vet inte vart jag fick det ifrån, men jag gjorde ett litet krumbuktskutt.
Jag var ju halvvägs ner i momentet att ramla, men vägrade att göra det, pga att jag skulle landa framför bilen.
Så ena benet utsträckt, halvvägs ner med handen mot marken hoppar jag upp i luften som en skadad kråka. och landar på en snöfläck och återfår balansen.
Sen att jag höll på att skrämma slag på mamma och kompisen det var ju bara extra roligt, speciellet att mamma sa åt mig att sluta med såna dumheter som att hoppa omkring på vägen.
Jag gjorde det ju inte med flit, det bara kom naturligt.
Jag skrattade säkert i 100 meter efter vägen, tappade andan av allt skrattande.
Mitt i alltihopa konstaterar jag att "vilken tur att inte Camilla var med!"
Hon hade terrat mig för all framtid över mitt kråkhopp.
Varifrån kommer reaktioner som min?
Jag känner mig som ett tok ibland, duckar för ljud, parerar rörelser från folk som sträcker sig efter mig, hundar som hoppar missar ofta för jag vrider mig automatiskt i knepiga vinklar.
Men vad sjutton var det som fick mig att inse, jag kommer ramla framför bilen om jag inte gör nåt, och då kommer hoppet från ingenstans.
Helt galet trött är jag, så jag skrattar fortfarande åt den krumiluren.
JAGÄRINTEGALENJAGÄRINTEGALENJAGÄRINTEGALENKommentarer
Trackback
