~s0me0ne~

Trött och har ingen energi.
Problem med kroppen som håller på att säga upp sig.
Stress och omgivningens tryck påfrestar mig så till den grad att jag håller på att trilla ihop tror jag.

Jag gillar inte att inte veta hur läget är mellan mig och folk, är allt bra, är det ok?
Alla runt mig har egna problem och jag känner nu att vara bollplank är nästan för mycket bara det.

Hunden, det lilla monstret kräver massa just nu, men sover sött emellanåt, och på nätterna går det bra.
Repro är barnvakt och busar med det lilla livet.


Jag trodde förra veckan att jag hade blåskatarr
Men tji fick jag, provsvaret var, inga bakterier.
Nähä, vad är det då för fel?
Sånt tar på krafterna, läkaren tyckte att ja det kan ju vara nåt annat fel, ex på organet då. Jag vet inte säger hon.
Jag blir så less, det är aldrig nånting enkelt när jag får problem.
Sånt tär på mig, jag mår inte bra.
Tappat matlusten, går och grubblar, är trött pga jobb och lite sömn.
Fryser så jag huttrar emellanåt inne på ett kontor där det garanterat är 25 grader varmt.

Pappa driver mig till vansinne, han ska nu försöka vara kompis med sin fd flickvän, som ställde till ett helvete för oss alla.
Hon konstaterade att ett förhållande går inte, han är alldeles för bestämmande och vägrar göra som hon säger.
Konstigt?
När hon leker general och kräver lydnad till minsta vink.
Så nu ska dom promenera och umgås så istället, hur länge dröjer det då innan hon nästlar sig in här igen och kommer med sina krav och sen börjar helvetet om igen?!

Jag får knoster!
Allt är bara för mycket just nu, jag vill bara rymma till skogs och gömma mig ett tag tills jag fått stressen och allt ur systemet.