~s0me0ne~

Man funderar rätt mycket när man diskar, låter hjärnan vandra fritt, funderar över livet.
Jag har just diskat en monsterdisk, tillsammans med Phil Collins, han får hjälpa mig med disken jämt hädanefter.
Den mannen kan verkligen sjunga, hans låtar smälter in i sinnet och man bara kopplar bort världen utanför.
Sorg blandat med fart och kärlek.

Find A Way To My Heart
Find a way to my heart, and I will always be with you
From wherever you are, I'll be waiting
I'll keep a place in my heart, you will see it shining through
So find a way to my heart, and I will, I will follow you

This journey's not easyfor you, I know
If your footsteps get too faint to hear, I'll go
Cos you know, questions are never that easy
And never the same
You have the answer believe me
If you have the faith

Find a way to my heart...

Time may come, and time may go, I know
If you should call out for me, I'll go
But you know, there is a code to be broken
I wrap it around
Without a word being spoken
Without a sound

There's a reason I hide my heart
Out of sight out of mind
And when I find out just who you are
The door will be open for you to..

Find a way to my heart...

Jag är en väldigt komplicerad människa, släpper inte gärna in nån i mitt liv om jag känner minsta lilla tvivel.
Läser av folk och ger dom en testperiod.
Fungerar det inte, dumpas dom sakta och försiktigt, ibland så fint att dom inte ens lägger märke till det förrän jag är borta. Men känner jag att dom är perfekta för mig och att jag trivs från första stund, då släpper jag inte taget.
Då kan jag kämpa för vänskapen tills jag nästan blir kriminell, om jag känner att den är besvarad utan tvekan.

Jag är en sån människa som smyger omkring och är lite osynlig när jag vill, jag håller mig i bakgrunden och betraktar.
Kopplar jag på min "vilda" sida blir folk chockad eller helt enkelt förvånad, för jag är för det mesta lugn och liten och gullig i sättet.
Jag har upplevt saker under min uppväxt som har både stärkt mig och försvagat mig.
Inte många vet varför jag är så avståndstagande och jag pratar inte om det.
Folk får helt enkelt ta mig som jag är, jag önskar att jag hade mer självförtroende och vågade mer.
Jag stänger ofta av om jag blir pressad, situationer jag inte känner mig trygg eller säker i dom blockerar jag mig för.

Mina vänner undrar ibland varför jag backar och blir tjurig och vägrar, men det är helt enkelt för att jag inte känner mig säker, jag kan inte släppa taget och låta mig falla.
Även om jag litar till 100% på vännen så är det mig det hänger på, det är jag som inte klarar det.

Jag ber ofta om ursäkt och frågar om jag är ivägen eller om jag stör, har alltid varit sån, jag vill inte vara till besvär för andra.
Jag kan gå med blodet rinnandes längs benet utan att säga nåt för att vi inte ska bli sinkade till något planerat.
När jag var liten gick jag med skoskav som blev till rinnande blodig blåsa på foten i Grekland, jag var där med mormor och morfar och min morbror, alla blev förskräckta och undrade varför jag inte sagt ett knyst om att jag hade fruktansvärt ont.
Jag svarade då att  "ingen fara, jag vill inte besvära" jag kopplade helt enkelt bort smärtan och fortsatte gå.
Mormor fick naturligtvis ett frispel och plåster och bandage inhandlades i första bästa affär.
Vad jag försöker säga är att jag har alltid varit försynt, jag vill inte märkas eller besvära.
Tjata på mig i lagom dos för att få mig att förstå att jag inte är till besvär för att jag ska gå med.

Jag är en väldigt komplicerad person med trasig själ, som inte alltid syns för de omkring mig, jag visar det på mitt sätt.

Tyck om mig som jag är
och inte som jag borde vara
Jag är den jag är
Och alltid kommer att vara