~s0me0ne~

Tog mig knappt ur sängen i morse, *host* förmiddags menade jag.
Jag var ledbruten av gårdagens promenad med hund som slet och drog hela vägen nästan.
Vaknade halv elva, tittade på kl och konstaterade att halva dan hade gått.

Camilla ringer och säger att vi ska åka och spåra om en timme.
Jäääääy, kastar på mig kläderna och ringer pappsen.
Måste ju ha frukost först.

Vi åker iväg, efter lite bråkande med kameran och letande av grejer som skulle med.
Kommer fram och möter Marie med King.
Vi knatar iväg med stora steg in i skogen och lägger spår åt alla håll och kanter.
Vimsar omkring lite och yrar.
Den enda som var fokucerad var Camilla.
Sen blev det dax att hämta King ur bilen.
Han är en tonåring med mycket energi och superglad och sprallig.
Han och Marie blev förvirrad för det luktade för mycket och Marie blev stressad.
Vi hade tre spår var och Marie kände att det funkar inte.
Men dom måste tänka på att dom är nybörjare, man kan inte förvänta sig att den glada goskiten ska fatta på nolltid vad som förväntas av honom.

Sen var det min tur, ve och fasa.
Vi vimsade lite igen, men han var också lika framåt, luktade ju massor.
Fick påvisa spårbörjan och första spåret vimsade han omkring lite.
Inte nöjd.
Nästa tog han väldigt bra, men, nästan frame vid slutet så kliver han två steg åt sidan och gör en fin hög mitt i en granruska.
Sen fortsatte han som om inget hänt och hittade sina köttbullar och fick massa beröm.
Sista spåret visade jag lite också vart han skulle börja men det tog han klockrent hela vägen om jag får säga det själv.

Jag var så nöjd, och Marie som jag just förklarat att vi var nybörjare för gillade inte mig vid det tillfället.
Hon var så avis sa hon. Jag blev lite ops.
Men vi gjorde ett till åt King som var lättare och det följde han jättebra.

Sen åkte vi hem, bytte jacka och rände iväg mot Sidsjön och promenadstråket runt där.
Mamma fasade för det för sista gången vi gick där så blev vi nästan knuffade i diket av fisförnäma jävlar som skulle prompt hålla sig på samma sida som oss.
Jag försökte möta folk med hunden på min vänstra sida och mot diket, men serru det passade inte herrskapet som gick där inte.
Jag skulle gå med min hund på andra sidan och ha honom mot folket vi mötte, hundar och barn och allt möjligt.

Så vi började promenaden, min hund slet och drog, skitkul där hade vi inte varit på några år.
Och det var massor med folk, hundar överallt.
Vi hade en framför oss, och det var stor yta att gå på som tur var.
Camilla gick först och banade väg för oss.
Repro mötte säkert 15 hundar om inte fler.
Inte en enda sa nåt morrade eller gjorde utfall.
De var bara glada nyfikna eller backade ner i kanten av osäkerhet inför tre stora schäfrar.
Min hund reste inte ens ragg, han sa inte ett smack, han gick fot och tittade knappt på hundarna vi mötte.
Stora som små.
Alla samsades vi om området och det gick så jävla bra.

Jag är så jublande glad att jag håller på att spricka.
Nu sover pysen i soffan i godan ro, förmodligen helt slut.

Jag vill även tacka alla makter för värktabletten, det är en bra uppfinning.
Mot värkande lår som protesterade i morse, blev nu mer slitna av promenaden runt sjön då han fick gå fot i protest.
Sen mensvärk på det.
Jag kunde inte röra mig när vi kom hem.

Nu ska jag sätta mig och se på tv och äta godis.