~s0me0ne~

Jag avskyr hösten!
Har alltid gjort och den är ju inte muntrare nu direkt.
Jag ser nog allt i sorg varje höst, alla andra ser bara vackra färger jag ser den döende naturen som sakta släpper taget om livet.
Visst de är vackra löven i sina olika färger, att se allt skifta mellan grönt gult och rött, men sen då?
Sen faller dom sakta från grenarna i höstens vindar, och lämnar kala träd som spretar sina långa grenar mot skyn, och jag ser bara sorg och kyla.
Hösten är kall, våt, och mörk.
Jag saknar den varma sommaren med ljusa nätter och solens varma strålar mot min hud.
Höstens sorg får ju inte min sorg att släppa taget, nu sörjer jag ännu mer, ser livet släppa taget och sakta kallna och bli stel.

Jag vill ha tillbaka sommaren, vrida tillbaka tiden och ändra det som gick så fel.
Jag som alltid avskytt hösten, nu avskyr jag den plötsligt ännu mer.
Hur ska jag kunna ta mig genom detta mörker, hålla ut tills våren bryter sig igenom och skrämmer mörkret och kylan på flykt?!

Hösten är kommen, hör stormarna gny!
Svanen tar afsked och svalorna fly!
Blomman har bäddat i mossan sin graf,
Vågorna brusa på villande haf.
Näcken mot klippan guldharpan slår,
Skogsbruden fäller sitt grönskande hår.

Solen är slocknad, så mörkt blir på hed;
Regnbäckar gråta längs fjällarna ned.
Källan på knä står invid deras fot
Och i sin urna tar tårarna mot
Sommarn här nere har slutat sitt lopp,
Där uti stjärnorna tindrar han opp.