~s0me0ne~

Jag mår så dåligt som man bara kan fortfarande.
Jag vill inte lägga mig ner och blunda för då spelas det upp bakom mina ögonlock, jag ser hur han sakta sjunker ihop i mina armar och en stund senare slutar hans hjärta slå.
Han dog i mina armar!
Jag som lovat att skydda och ta hand om honom,  se till att han mådde bra och var trygg.
Jag svek honom...

Jag vill inte sova, då ska jag vara så trött att jag rasar ihop i sängen och nästan somnar omedelbart.
Så nu för tiden blir det sena nätter och det hjälper ändå inte, så fort jag lägger mig ner i mörkret börjar jag tänka på allt ändå.
Supa skallen av sig är inget alternativ varje kväll heller, även om det funkar.

Nu är det ju rena rama sandlådan uppe på Veterinärhuset där vi var, en hund råkade ut för samma sak inom en vecka av Repros död, men den hunden överlevde som tur var.
Förra veckan höll dom på att sitta i möten och försökte reda ut vad en av deras veterinärer skrivit i ett besiktningsintyg åt våra uppfödare.
Veterinären hade skrivit något konstigt om en av valparna men kunde inte förklara vad det innebar, och när uppfödaren ringer för att få svar finns det ingen som vill ringa upp eller kan svara på frågorna inte den som ställt till med skiten ialla fall.
En av de andra ringer upp men kan inte svara på frågorna och hon får ingen som helst hjälp.
Hon ringer då till Hudiksvalls djurklinik och får prata med en specialist som ringer upp henne och förklarar, dom var hjälpsamma, det är fortfarande ingen som ringt upp henne från Veterinärhuset.

Man pratar med folk och det är bara mer och mer problem och skit man hör om det stället, vad sysslar dom med egentligen?
Fick höra av en kompis som pratat med en sköterska som jobbar där, att dom har ändrat rutinerna sen Repros död.
Nu sätter dom in en extra kanyl för att snabbt kunna ge dom en väckningsspruta ifall det skulle hända nåt.
Men hur skumt låter inte det?
Och är det inte lite för sent att börja ha "ifall" åtgärder, våran hund är död pga av deras slarv eller?

Jag ältar och ser bara allt framför mig, blir påmind om honom och saknar honom så det gör ont.
Tappar andan och ibland blir jag som kolsyrig i kroppen när jag tänker på att jag misslyckades, jag lät honom dö.
Jag som alltid struntat i saker, varit hemma istället för att åka iväg nånstans när jag fått erbjudande, alltid satt honom i första hand, tänkt att det gör jag inte för Repro kan inte följa med, ville inte att han skulle vara hemma själv.
Han var alltid med, endast när det var bäst för honom att vara hemma fick han stanna på firman, och då skyndade man sig och hade ångest över att han var hemma och sov.
Jag ville ha han med mig jämt, gjorde allt för att han skulle må bra, även om det betydde att jag själv mådde skit ibland.
Han var den som kom först, han skulle må bra, jag anpassade mig hellre.

Och nu känner jag, lekstuga hos veterinärerna, vad sysslar dom med?
Har dom inga rutiner, inget samarbete?
Jag skiter i att alla där uppe på berget har mått dåligt över det som hände, vi då, pappa och jag, vi förlorade en familjemedlem.
Jag förlorade en del av mitt liv.

Vi får se vad som händer, folk pratar, och man hör mer och mer som får en att undra.
Förtroendet är kört i botten och kommer inte återfås.

Vi åker ialla fall till Hudiksvall med fisen om det skulle behövas en veterinär i framtiden.


Jag försöker, men det är så svårt att släppa, jag saknar honom och gråter ofta, en månad har gått och det är fortfarande lika svårt att fatta.
De närmaste kan jag prata med men folk som jag bara pratar med ibland, det är för tidigt att orka gå igenom.
Jag är ledsen, men jag är under ytan och kommer inte upp.