~s0me0ne~

Jag var nyss in och skrev i Repros blogg, vill inte att den försvinner.
Jag måste ta mig i kragen och spara der allt som står där.
Jag klarade inte av att läsa det jag skrev sist, för det handlar om att han har tandvärk och vi har beställt tid hos vet för att titta på tänderna mm.
Det är så tomt, så enormt konstigt utan honom.
Han har ju liksom alltid funnits där känns det som.
På nåt sätt trodde jag nog att han alltid skulle finnas här med mig.
Det har varit en jobbig vecka igen, jag har måsta prata om honom då flera frågat efter honom.
Jag blir lite knäckt och dör en smula varje gång jag måste tala om vad som hände.
Det är då jag rasar ihop på kvällarna.
Jag gråter och saknar honom nåt enormt.
Jag har ju Leona, men hon är ju så liten ännu, och en odåga som testar mattes tålamod.
Jag älskar henne men ingen kan ersätta Repro, och jag jämför dom inte.
Förrutom när vi är ute och går, jag glömmer bort att hon inte kan allt som Repro kunde, jag kan inte ha henne lös efter en väg  eller vart som helst.
Hon kan inte alla kommandon och hon är en odåga som skäller på hundar, hon stannar inte när kopplet sträcks som Repro gjorde, han drog inte vidare då utana stannade.
Jag måste lära mig att hon är liten, hon är fortfarande bara barnet och kan inget ännu.

Och inte nog med det, nu har jag två beundrare som kräver uppmärksamhet.
Jag som trivdes så bra med att sitta i min lilla vrå och bara slöa.
Vad hände, gapade jag lite för högt ena dan om att jag var trött på att vara singel?
Nu har jag en som håller på att kliva ur ett förhållande, han dyrkar marken jag går på, men jag har inte lovat honom guld och gröna skogar.
Jag känner hans flickvän och gillar henne, så jag tar det lugnt och låter honom svammla en massa gulligt.
VI får se vad som sker längre fram, när han och hans flickvän har kommit överens om att dom är separerade och att dom inte är värsta fienderna.
Jag vill inte hamna mitt i det.

Sen har jag en jättemysig kille som jag bara pratat med på nätet, en kompis till en kompis.
Han gick på som en bulldozer och bjöd hem mig efter en timmes pratande eller mindre.
Visst jag gillar att basta, men jisses vad vi går på fort.
Han har två barn och är ett år äldre än mig, verkar jättemysig men jag vill nog ta det lite lugnt.
Jag blir ju lite "sätta tassarna i backen" när nån blir lite gåpåig.

Vi får väl se hur det utvecklas, jag har ju lite att göra som sagt med lilfisen, hon kräver allt just nu, om jag ska få nån ordning på henne.
Vi går ju kurs och allt, så håll en tumme för att hon inte skäller konstant förutom de sista 20 minutrarna varje gång vi är på kursen.

Nu ska jag gå och sätta mig i soffan, jag somnade i den igår med lillfisens huvud på mgen.
Hon låg bredvid och hade mig som kudde.
Lite mysigt, men jag blev lite förskräckt, enda gången jag somnar på soffan är när jag har feber eller är fullständigt utmattad eller utarbetad.
Jag hade inte feber kan jag ju säga.

Så ses nästa gång jag orkar engagera mig i bloggandet.
God kväll!