~s0me0ne~

Jag hänger med fortfarande, men det är så tufft.
Jag har kvällar då jag bara gråter.
Jag mår inte bra, min kropp säger ifrån, stressen inombords tar ut sin rätt och jag går upp och ner i humör mm.
Jag är jättekänslig för allt, stress, andras humör, mm
Jag klarar inte av krav på mig, jag har fortfarande inte tagit itu med att skriva ner en redogörelse som ska skickas till anmälan.
Bara tanken på att gå igenom allt igen även om det bara är på papper, det gör att jag bryter ihop.
Jag ser fortfarande händelseförloppet framför mig med jämna mellanrum, och jag tappar andan och blir alldeles skakis.

Fredagen den 13 November blev jag intervjuad av tv4 ang felbehandling av djur.
Det kom ut på lokala nyheterna samma dag.
Innan dess hade ett äldre par tagit kontakt med oss och talat om att samma veterinärhus hade dödat deras hund genom en enkel tanddragning, och slarv.
Cirkusen är igång och jag är i dess mitt.
Jag får ta itu med allt som ska ske, prata med paret och styra upp allt.
Det tär på mig, men jag vet att pappa klarar det inte, så jag försöker visa mig stark och ordna det som ska ordnas.
Trots att jag dör lite varje gång inombords, men hellre jag än pappa.

Nu är det Annandan och julen är snart över, jag har gråtit så häftigt hela julen, kvällarna har tagit hårt på mig.
Jag har varit ute i snön med Leona och sett hennes glädje över all snö, och tänkt på Repro med sorg i hjärtat, han älskade livet och snön.
Att gråta så häftigt tär på kroppen, den tar stryk även om det inte märks utåt.
Men jag tappar matlusten, mensen bråkar, slemhinnorna i näsan blir tunna och jag blöder näsblod för minsta lilla.
Jag gruvar mig fortfarande för att gå och sova, för jag försöker att inte tänka på nåt som har med hundar att göra.
Men när man funderar på nåt så kommer man att tänka på nåt som har samband med det du började tänka på och så kommer du på nåt som hör ihop med nästa grej osv och till slut är dom där ändå tankarna som gör så fruktansvärt ont.

Jag har inte skrivit i mina uppfödares gästbok sen det hände tror jag, för så fort jag gör ett försök bryter jag ihop.
Jag är van att skriva mitt namn Repros och Leonas, men att bara skriva två namn funkar inte, för det ligger sparat i datorn att när jag börjar skriva så kommer alternativet upp.
Jag är så ledsen, skulle vilja men klarar inte av det än.
Dom fick inte ens ett God Jul i sin gästbok från oss.

Så fick jag höra av en vännina att hennes älskade hund hade dött endast 6 år gammal av magomvridning och nu sprang sida vid sida med Repro över ängarna, och jag bröt ihop igen.
Hon hoppades att min Repro skulle visa hennes älskling runt så han inte skulle känna sig vilsen.
Det var så fint sagt men jag klarar inte av att ta det än, det gör bara att jag gråter hejdlöst och mår fruktansvärt.
Samtidigt som jag hoppas det av hela mitt hjärta.
Att alla våra älskade vänner leker och tar hand om varandra och att inga bråk existerar där dom är.

Jag vet att pappa gråter sig till sömns ibland på nätterna, de kvällar han inte har Leona mår han lika dåligt som mig. Hon håller honom uppe, tyvärr fungerar det inte på mig, jag gråter även om jag har mitt lilla hjärtegryn som ligger och sover i mitt knä.
Hon hjälper till att lindra sorgen lite, men den eländiga period hon är inne i nu gör att allt är för jobbigt för mig.
En tonårstrotsig liten hund som är goast i världen samtidigt som hon är vedervärdig och min sorg, jag undrar hur länge jag orkar.