~s0me0ne~

Hmm mycket vatten har runnit under broarna sen sist jag var här och skrev.

Har hunnit med en massa, men jag har ingen aning om vad just nu.

Har varit så sönderstressad på grund av Repros död och en massa annat som jag inte kan styra över.
Problem med pappas privatliv som går ut över mig, och mamma som inte mår bra än, hon gick in i väggen och har svårt att komma ihåg saker och blir tokstressad för minsta lilla.
Vilket har stressat mig också, och jag har stressat mamma ännu mer i och med det.
Ond cirkel.
Men efter att ha pratat med en läkare så var det precis som om jag bara klickade,
fick order om att sluta stressa och tänka på mig själv, och jag tänker på att inte stressa.
Jag har tagit det lugnt hela helgen och verkligen har i huvudet att inte stressa då jag inte behöver det.
Så vi får väl se, det kanske funkar, jag har ju till och med börjat få julkänslor.

Jag gjorde inbrott i klädkammaren och hittade igen ljusstaken och en säck med ljusslinga och lite julgranskulor mm.
Så nu står staken i fönstret.
Det är nog första gången på flera år som jag har pysslat lite med julgrejer annars brukar jag döpa om mig till Grinchen varje jul.

Vi får väl se hur länge det dröjer innan jag blir förvandlad till denna varelse igen.


Har åkt på årets förkylning, var över ett och ett halvt år sen sist.
Man glömmer lätt bort hur jobbigt det är , trots att det bara är en enkel förkylning.
Bläää!

Det går som sagt framåt med lillfisen, vi kämpar på och det går upp och ner men jag ger inte upp.
Nästa år ska vi nog ha kommit ännu längre, det känns mycket bättre, och hon är mer vuxen nu.
Min lilla goprupp ♥




Tände ett ljus för Repro igår, han finns i mina tankar så ofta.
Han var speciell, det fanns ingen som han.
♥


Nä nu ska jag lägga mig i soffan och äta lite chips och dipp.
Slöa med lillfisen som snarkar bredvid och bufflas.

Jag kör på mitt rejs som vanligt, det hände lite allt möjligt, mitt liv är ibland rena dokusåpan för att i nästa vara totalt händelselöst.

Pappa drar in mig i sitt liv, hans äckliga "flickvän" förstör humöret för alla runt omkring sig, nu har han dumpat henne för femtioelfte gången, och sen skulle de vara vänner, jo tjena, det gick ju bra, NOT!
Så nu är livet rätt ok, hans humör är bra igen.

Jag har tagit ett stort kliv, och blivit märkt för livet.

Men det var nåt jag valde själv, jag har pratat om det sen jag gick i gymnasiet, så det var inget plötsligt beslut.


Min trollslända!
Den pryder nu mitt vänstra bröst, och jag inser efteråt att "shit jag får ju gå omkring och dra ner urringningen hela tiden och visa halva bröstet för att folk ska kunna se den"


Leona ja hon är samma yrväder som vanligt, jag har kämpat som en tok med henne, men vi har kommit långt också.
För att själv uppfostra en schäfer med den tjurigheten och motorn, så är jag jäkligt nöjd.
Vi börjar komma nån vart med problemet gå förbi hundar också, jag har lärt mig vad det är som funkar.
Och vi jobbar på det.
Sen att hon vaktar matte mot folk, det vet jag itne hur jag ska lösa, folk som går förbi är inga problem, men kommer nån fram och vill prata med oss, då är det  stora skällandet som slås på.
Jaja vi kämpar ju på så det ska vi väl också få till.

Hon är en underbar lite pajas som pussar ihjäl folk om hon får.


Jag har nya bekantskaper som jag trivs jättebra med, och livet går framåt.

Och jag är fortfarande lika knäpp som vanligt!

Har mått lite taskigt sista tiden, det var ju 1 år sedan Repro min underbara vän dog, den 7 Augusti.
Jag visar sällan utåt vad jag känner eller går igenom, men tårar har runnit ofta, även på dagtid i smyg.
Glättigt leende och snabba blickar för att ingen ska se mina våta ögon.
Han är så saknad.

Nu har jag kommit så långt att jag bestämt var tatueringen av hans porträtt ska sitta, jag har funderat länge.
Jag är lite emot jättesynliga stora tatueringar på tjejer, typ enorma grejer på armarna osv.
Men jag vill kunna se porträttet själv också, så det hamnar på vänstra bröstet upp mot halsen.

Jag ska även beställa tid hos en tatuerare på måndag för att skriva in namnen på mina hundar.
Det ska stå i snirklig text namnet och under årtalet de föddes och dog.
Jag funderar nu på vart jag ska sätta dessa, de får inte vara så det stör mig, men samtidigt vill jag att de ska vara där så folk kan se dom.
Jag älskar mina familjemedlemmar och det vill jag visa, de betyder mer för mig än barn.

Gumman
Repro
Leona
♥

Shit vad jag är stressad, jag har ångest och flippar ur totalt.
Igår när jag skulle borsta tänderna innan jag gick och lade mig, så insåg jag:
Vi ska röntga hunden på torsdag!!!
Det var inte det att hon ska röntgas för att se om höfter och allt stämmer, utan jag måste gå in på en djurklinik!!!
Hjärtat slår så fort bara av att skriva om det.
Jag tappar andan, och blir helt skakig i kroppen.
Jag stod med tandborsten i handen och bara tokgrinade igår kväll.
Jag har en känsla av att det kommer att gå åt skogen, inte med hunden utan med mig.
Jag kommer att gråta och hyperventilera inne hos veterinären.

Jag har sån panik och gråter och tappar andan redan nu.
Och pappa som var så hysterisk och inte ens ville röntga henne pga att hon måste få lugnande, han bryr sig inte längre.
Han följer inte ens med!!!

Det där jävla äckliga kräket han inte blir av med, som kallar sig hans flickvän, hon har dragit ner honom till sin nivå av elände och surhet.
Han är så grinig och elak nu för tiden.
Och alla hans beteenden och hela hans sätt tyder på en deppression, men säger man det åt honom skriker han väl åt en så håret trillar av av styrkan.

Jag är så glad att det är mina uppfödare och en kompis som ska följa med och göra det så jag har stöd av folk som förstår.

Tur jag har pollenallergi att skylla på om jag har rödsprängda ögon och snorar om nån frågar nåt.

Min lilla gogris vet inte vad hon ställer till med, matte är ett vrak...

Jag undrar var jag får alla konstigheter ifrån...
I natt drömde jag om Repro igen, den här gången var han i alla fall inte skadad eller misskött och övergiven.
Nä istället drömde jag att han levde på vissa ställen, han var inte med oss som vanligt utan han levde och fanns i en byggnad en bit ifrån ateljén.
Jag kom på det och blev så glad, och tänkte ja men då kan han ju följa med oss lite överallt som vanligt och sen på kvällen återlämnar jag honom i byggnaden igen.

Så otroligt sjukt, och sorgligt.

Jag blir så sänkt när jag drömmer om honom, för det är mest konstiga drömmar eller läskiga sådana som gör att jag bara vill gråta, för han är skadad eller en helt annan hund i sättet, elak eller konstig.

Ofta drömmer jag att jag blir jagad eller att vi är nånstans och det är en elak hund som jag måste slåss med.
Och jag tar alltid till hemska saker, som försöker slå ihjäl hunden med en hammare och jag slår och slår men det går inte.
Jag vet inet hur många gånger jag drömt såna drömmar, där jag försöker ta död på en schäferhund på alla möjliga sätt, och jag kämpar för att döda den, men det går inte.

Jag funderar på att sluta sova, det är ju bara jobbigt.
Jag mår ju bara skitdåligt när jag vaknar ändå, och jag går och har ångest över drömmen nästan hela dan ibland, beroende på vad den handlat om.

Skit! Det här kommer att bli en jobbig dag, jag har redan gråtit och då är det jäkligt lätt att fortsätta för minsta lilla.

Jag håller på att trilla ihop igen, har för mycket för mig.
Stressar på dagarna med pappa, grejar med hunden som kräver enorma mängder energi och tid just nu, går kurs och tränar henne på kvällarna.
Jag är inte van vid sånt, jag är van att slöa och ta det lugnt på kvällarna.

Min kropp säger ifrån på sitt sätt och gör konstigheter med mig, jag mår rätt dåligt nu, endera så har jag magkatarr på g, eller så är det nåt annat.
Jag har mått illa i 3 dar, bara illamående inte ont i magen eller nåt annat.
Men det är så irriterande att gå omkring och må illa hela tiden.

Jag måste ta och lugna ner mig, men hur lätt är det när man har en massa krav på sig.

I natt hade jag en panikångestattack igen, jag gick och la mig och började fundera på saker och så vips var tankarna på Repro där, och jag kände tårarna rinna igen.
Jag försökte tränga bort känslan och sorgen och tankarna och bara tänka på filmen jag såg på bio under kvällen.

Men i natt drömde jag om ensamhet och ny plats som var okänd för mig, och otäcka saker hände som gjorde mig kraftlös och maktlös.
Jag tappar andan och kan inte röra mig.
Den var inte så kraftig som den varit de sista gångerna, men tillräckligt för att jag ska gå och fundera på den och gruva mig för att gå och sova ikväll igen.

Nä det är väl lika bra att gå och ta itu med hallen och alla tidningar och reklam som ska slängas, jag får ju främmande snart.
Hittade igen skorna som jag letat hela vintern också, dom stod bakom kassen och traven med reklam, inne i hörnet mot väggen.
Snyggt!
Kanske ska kasta reklamen lite oftare.


Jaja återkommer väl när jag orkar, har alldeles för mycket just nu.
Både med två beundrare som gör allt för att jag ska kasta mig i deras armar, men just nu känns det som om jag skulle vilja spöa båda två.
Ärkenötter!

Jag är sliten!
Jag är van att lunka på i samma gamla takt hela tiden, göra samma saker hela tiden med några få undantag.
Jag är en slöfis utan dess like, jag gillar att bara slöa och göra saker som är lugna.
Hänga framför datorn på kvällen eller glo på en film, slöa i soffan, det är vad jag gör på min fritid.

Helt plötsligt fick jag en brukshund i knäet, som kräver att jag engagerar mig till 100%
Jag har börjat på kurs med henne och tycker det är jättekul.
Men det suger ju även energi, jag tränar henne på promenader och kvällar hemma på vändplan.
Engagerar mig och tycker det är skitkul när jag ser framsteg.

Så börjar cirkusen mitt i då.
"adoptivsysterns" hundar har fått löss och kliar halvt ihjäl sig, så hon frågar om min hund har fått det.
Jag tittar precis ut i hallen på hunden som sitter och kliar sig.
Kastar mig över henne och börjar gå igenom pälsen och hittar naturligtvis löss.
Paniken  Sture infinner sig, allt hon vidrört och sovit i och på måste tvättas och saneras,
hon måste3 få lusmedel som kostar enorma summor, och som det visar sig inte fungerar, trots att det står att det är för löss.
Då var jag beredd att ringa upp tillverkaren och föreslå vad dom kunde göra med sitt medel, exakt vart dom kunde stoppa det.

Jag tillbringade 5 dar/kvällar med att tvätta, städa hela lägenheten och plocka undan mattor och förbjuda henne att vara i sovrummet.
Jag sov på soffan i två nätter för att sovrummet skulle bli frizon och hinna bli ren.
Mitt i allt får hunden hosta och snörvlar som en liten gris.
Ringa veterinären igen, och få konstaterat att det förmodligen är kennelhosta.
Vilket knasigt namn på en förkylning, folk fattar nada när jag säger vad hon har, då frågar dom "har hon varit på en kennel nyligen då?"

Jag lämnar henne hemma från kursen en kväll och tar kompisens hund, samtidigt som det kommer två kursdeltagare med hundar som skrällhostar.


Hur dum får man vara?

Nu tror jag att det börjar lugna sig, jag håller min hund borta från alla vi känner med hund.
Det är aptråkigt, ingen att gå med vi kan inte hälsa på nån utan sitter på rumpen och suckar typ.
Då slår lössen till igen, förmodligen äggen som kläckts, och jag får då slänga in fisen i badrummet och tvätta henne med ohyreschampo som hon så snällt delar med sig av till matte som sitter på golvet i baddräkt.
Japp jag skulle också avlusas tyckte hon.
Vi slåss lite i duschen, hon biter i munstycket och tycker att jag ska sluta killa henne på tassarna mm.
Jag försöker förklara att man måste skölja ur medlet.
Jag vinner.


Jag är rätt sliten vid det här laget, för det är bara jag som tvättar och städar och har hunden hela tiden, pappa han sitter och slöar i soffan hos äckelkräket han i godan ro.

Det är tur att hon är en go-prupp och vi myser i soffan hon och jag på kvällarna.
Så igår kommer jag på den briljanta idén att ge henne en kokosnöt, hade läst på en hundsida att det var fler st som gav sina hundar kokosnötter att leka med.
Kul grej tänkte jag, och hon såg och lät rolig när hon sprang och sparkade den runt väggarna och funderade på vad hon fått för skumt.

Efter promenaden kommer jag hem och tittar på hunden, hon är alldeles bubblig och knölig på nosen upp mot ögonen.

Ringer uppfödarna och kommer ihåg när fisens halvsyster råkade ut för ett allergiskt anfall för några år sen, hon såg ut som en fotboll.
Åker hem till dom och hämtar kortisontabletter och konstaterar att svullnaden lagt sig lite, och det börjar gå ner ut av sig själv.
Phuu!

Hon börjar bli bättre i hostan och snörvlandet, hon snörvlar lite när hon sovit eller vilat, eller när hon använder nosen för att lukta på nåt spännande.

Kan det vara nog nu, slut på elände?
Jag är helt slut och sliten, dessutom har jag en granne som inte kan läsa, han fick en lapp i brevlådan om att han stampar och lever om kl halv sju på helgen, det uppskattas inte.
Jag satte upp en ny lapp i trappen, för jag tänkte det kanske är nån annan, med tanke på att det är 40 lägenheter som angränsar till min.
Men samma stampande och musikspelande + lite ommöblerande fortsätter varje helg.
Så sömnen är inte den bästa.
Jag funderar på att ta med mig dammsugarröret i stål och gå upp och fråga vad jag ska slå, huvudet eller knäskålarna, vad vill han bli av med?

Suck!
Jag ska i alla fall gå på kursen imorgon, sen skiter jag i om det är nån som blir sur för hon snörvlar, vad fan gör deras hundar då, hostar så det skräller.

Nu är det soffan som gäller, jag är så trött, dessutom har jag hunnit med bio under veckan också.

Jag var nyss in och skrev i Repros blogg, vill inte att den försvinner.
Jag måste ta mig i kragen och spara der allt som står där.
Jag klarade inte av att läsa det jag skrev sist, för det handlar om att han har tandvärk och vi har beställt tid hos vet för att titta på tänderna mm.
Det är så tomt, så enormt konstigt utan honom.
Han har ju liksom alltid funnits där känns det som.
På nåt sätt trodde jag nog att han alltid skulle finnas här med mig.
Det har varit en jobbig vecka igen, jag har måsta prata om honom då flera frågat efter honom.
Jag blir lite knäckt och dör en smula varje gång jag måste tala om vad som hände.
Det är då jag rasar ihop på kvällarna.
Jag gråter och saknar honom nåt enormt.
Jag har ju Leona, men hon är ju så liten ännu, och en odåga som testar mattes tålamod.
Jag älskar henne men ingen kan ersätta Repro, och jag jämför dom inte.
Förrutom när vi är ute och går, jag glömmer bort att hon inte kan allt som Repro kunde, jag kan inte ha henne lös efter en väg  eller vart som helst.
Hon kan inte alla kommandon och hon är en odåga som skäller på hundar, hon stannar inte när kopplet sträcks som Repro gjorde, han drog inte vidare då utana stannade.
Jag måste lära mig att hon är liten, hon är fortfarande bara barnet och kan inget ännu.

Och inte nog med det, nu har jag två beundrare som kräver uppmärksamhet.
Jag som trivdes så bra med att sitta i min lilla vrå och bara slöa.
Vad hände, gapade jag lite för högt ena dan om att jag var trött på att vara singel?
Nu har jag en som håller på att kliva ur ett förhållande, han dyrkar marken jag går på, men jag har inte lovat honom guld och gröna skogar.
Jag känner hans flickvän och gillar henne, så jag tar det lugnt och låter honom svammla en massa gulligt.
VI får se vad som sker längre fram, när han och hans flickvän har kommit överens om att dom är separerade och att dom inte är värsta fienderna.
Jag vill inte hamna mitt i det.

Sen har jag en jättemysig kille som jag bara pratat med på nätet, en kompis till en kompis.
Han gick på som en bulldozer och bjöd hem mig efter en timmes pratande eller mindre.
Visst jag gillar att basta, men jisses vad vi går på fort.
Han har två barn och är ett år äldre än mig, verkar jättemysig men jag vill nog ta det lite lugnt.
Jag blir ju lite "sätta tassarna i backen" när nån blir lite gåpåig.

Vi får väl se hur det utvecklas, jag har ju lite att göra som sagt med lilfisen, hon kräver allt just nu, om jag ska få nån ordning på henne.
Vi går ju kurs och allt, så håll en tumme för att hon inte skäller konstant förutom de sista 20 minutrarna varje gång vi är på kursen.

Nu ska jag gå och sätta mig i soffan, jag somnade i den igår med lillfisens huvud på mgen.
Hon låg bredvid och hade mig som kudde.
Lite mysigt, men jag blev lite förskräckt, enda gången jag somnar på soffan är när jag har feber eller är fullständigt utmattad eller utarbetad.
Jag hade inte feber kan jag ju säga.

Så ses nästa gång jag orkar engagera mig i bloggandet.
God kväll!

Jag har inget vettigt att säga, så jag får väl hålla tyst då!

Hon satt just i köket och såg lite skeptisk ut när jag försökte mig på lite kulinarisk matlagning.
Kanske beror på att jag testar mig fram och ser vad det blir av röran.


Hon gick ut ur köket med en min som sa "tror du på det där själv?"
Speciellt rolig såg hon ut när jag började slå påsen med frusna grönsaker mot väggen i köket.
Hon tittade på mig som om jag vore helt knäpp.
Men vad gör man när grönsakerna har frusit ihop i en stor klump?
Jo man dänger dom i väggen!



Jag har en viss förmåga att hitta på massa knasiga maträtter eller försöker få till nåt liknande som finns fruset på affären.
Vi får väl se om jag överlever.
Skulle ha haft fler kryddor, men det är ju två gånger per år jag lagar mat ordentligt, så det är ju inte så konstigt om det inte finns nåt vettigt i skåpen.


Aaaaaaaaaaaahhhhhhhhh......
*väser*

Brandsläckare, snälla!!!
Det räcker nog med cayennepeppar nu...

Dör inte bacillerna efter den maten då är det en superförkylning!

Jag testade att göra chilisås, med creme fraische och thai chili-sås och liiite cayenne-peppar och paprikapulver.
Sen slängde jag grillad kyckling i stekpannan tillsammans med wokgrönsaker.
Hällde en massa sås i riskastrullen där riset höll på att koka torrt.
Sen dumpade jag över allt i stekpannan och värmde ihop allt en stund.
Nu vågar jag inte smaka!


Annars har jag och fisen och mamma tagit det lugnt, varit i Klingsta och promenerat på isen med E och Tigra.
Tog lite bilder som jag ska meka med när jag har kommit ur matkoman, dvs om jag nu vågar äta av toket.

Den lilla fisen har blivit mycket bättre med att gå ordentligt i kopplet och lyssnar till sitt namn igen.
Så hon är inte så billig längre.

Hon är min lilla goprupp igen.

Ja men ha en trevlig alla hjärtans dag då så ses vi när vi ses.

Jag funderar starkt på att dra ut alla tänderna och ersätta dom med proteser.
Nu har jag gått med dom förbannade tandhalsarna frame i snart en vecka.
Jag har lyckas tugga på nåt elände som har tryckt ner tandköttet låååångt ner, tror ni det är bekvämt?
Det skulle nog vara skönare att bli sparkad i ansiktet av en häst vissa stunder.
Varje gång jag varit ute och kommer in håller jag på att skrika av smärtan, det kör i hela kinden upp mot örat.
Jag står och kvider så hunden tittar konstigt på mig, precis som att hon är så normal!

Jag borstar och borstar upp tandköttet men det tar ju sån tiiiid, tandprotes lockar mer och mer.

Kom just hem efter en prommis med idioten, hon har halti för tillfället, under perioden nu när hon inte lyssnar och är en aning omöjlig.
Det gick dock ganska bra idag trots tre hundmöten, hon skällde bara på en av dom, den var ju så nära så den var väl läskig.
Men det kändes som ett framsteg.


Nu är det dags att slöa en stund, mysa med gopruppen som däckat i soffan efter maten.
Jag trycker väl i mig lite chips och dipp, knaprandes på ena sidan, med ett par utbrott när jag glömmer bort mig och tuggar på fel sida.

Jag återkommer med lite smaskig läsning när alla papper är inlämnad och allt är klart.
Jävlas med mig eller min familj och vänner och du åker dit så det sjunger om det, på ett eller annat sätt!!!

Men det stoppar ju inte mig från att babbla!

Jag håller på att frysa ihjäl, -29 är inte skojigt, det är förjävligt!
Jag som fryser på sommaren när det är +25 om det blåser lite.

Man är ständigt blå som en smurf, så det lär väl bli mitt nya smeknamn.


Jag undrar hur länge jag orkar stå ut med mitt nyårslöfte att inte äta så mycket chips och godis, och ingen coca cola.
Det känns lite kämpigt att sitta och dricka mjölk på en Lördagskväll.
Men jag fuskar med lite godis.


Jaja lika bra att ge upp och sätta mig och läsa en bok eller nåt, för internet var skittråkigt ikväll.
Jag har ingen ork att greja i photoshop heller och göra nåt nytt.
Det tror jag att jag ska göra imorgon.

Men det vet vi ju hur det grå, gör jag det inte nu, blir det aldrig gjort.
Jag borde ha lärt mig efter mitt stora misstag i somras, jag gör det sen tar det nån annan dag, det blev inga fler tillfällen. Jag ångrar så att jag inte tog mig i kragen och fotade mig med Repro och Leona tillsammans som jag tänkt, men då gjorde jag som vanligt.
Vi tar det imorgon...
Gör det du tänkt dig nu och INTE imorgon, då kan det vara försent!!!

Jag tar mig alltså i kragen och grejar i photoshop nu trots slöheten, jag kommer ångra mig annars och hamna i samma slöhet varje gång jag tänkt göra nåt och inte genomför det.

Over and out

Så här ser promenaderna ut nu för tiden!
Det enda man ser av hunden är en liten bit av rumpan, resten är dolt i snön.
Hon simmar kravlar omkring och plöjer sig fram med huvudet under snön, slänger upp nosen och sprider ett litet moln med snö runt sig.



Galen hund!



Tur att nån gillar snön och har roligt, det är ett h-vete att ta sig fram i.
Fast det är rätt fint och mysigt också.

Jag hänger med fortfarande, men det är så tufft.
Jag har kvällar då jag bara gråter.
Jag mår inte bra, min kropp säger ifrån, stressen inombords tar ut sin rätt och jag går upp och ner i humör mm.
Jag är jättekänslig för allt, stress, andras humör, mm
Jag klarar inte av krav på mig, jag har fortfarande inte tagit itu med att skriva ner en redogörelse som ska skickas till anmälan.
Bara tanken på att gå igenom allt igen även om det bara är på papper, det gör att jag bryter ihop.
Jag ser fortfarande händelseförloppet framför mig med jämna mellanrum, och jag tappar andan och blir alldeles skakis.

Fredagen den 13 November blev jag intervjuad av tv4 ang felbehandling av djur.
Det kom ut på lokala nyheterna samma dag.
Innan dess hade ett äldre par tagit kontakt med oss och talat om att samma veterinärhus hade dödat deras hund genom en enkel tanddragning, och slarv.
Cirkusen är igång och jag är i dess mitt.
Jag får ta itu med allt som ska ske, prata med paret och styra upp allt.
Det tär på mig, men jag vet att pappa klarar det inte, så jag försöker visa mig stark och ordna det som ska ordnas.
Trots att jag dör lite varje gång inombords, men hellre jag än pappa.

Nu är det Annandan och julen är snart över, jag har gråtit så häftigt hela julen, kvällarna har tagit hårt på mig.
Jag har varit ute i snön med Leona och sett hennes glädje över all snö, och tänkt på Repro med sorg i hjärtat, han älskade livet och snön.
Att gråta så häftigt tär på kroppen, den tar stryk även om det inte märks utåt.
Men jag tappar matlusten, mensen bråkar, slemhinnorna i näsan blir tunna och jag blöder näsblod för minsta lilla.
Jag gruvar mig fortfarande för att gå och sova, för jag försöker att inte tänka på nåt som har med hundar att göra.
Men när man funderar på nåt så kommer man att tänka på nåt som har samband med det du började tänka på och så kommer du på nåt som hör ihop med nästa grej osv och till slut är dom där ändå tankarna som gör så fruktansvärt ont.

Jag har inte skrivit i mina uppfödares gästbok sen det hände tror jag, för så fort jag gör ett försök bryter jag ihop.
Jag är van att skriva mitt namn Repros och Leonas, men att bara skriva två namn funkar inte, för det ligger sparat i datorn att när jag börjar skriva så kommer alternativet upp.
Jag är så ledsen, skulle vilja men klarar inte av det än.
Dom fick inte ens ett God Jul i sin gästbok från oss.

Så fick jag höra av en vännina att hennes älskade hund hade dött endast 6 år gammal av magomvridning och nu sprang sida vid sida med Repro över ängarna, och jag bröt ihop igen.
Hon hoppades att min Repro skulle visa hennes älskling runt så han inte skulle känna sig vilsen.
Det var så fint sagt men jag klarar inte av att ta det än, det gör bara att jag gråter hejdlöst och mår fruktansvärt.
Samtidigt som jag hoppas det av hela mitt hjärta.
Att alla våra älskade vänner leker och tar hand om varandra och att inga bråk existerar där dom är.

Jag vet att pappa gråter sig till sömns ibland på nätterna, de kvällar han inte har Leona mår han lika dåligt som mig. Hon håller honom uppe, tyvärr fungerar det inte på mig, jag gråter även om jag har mitt lilla hjärtegryn som ligger och sover i mitt knä.
Hon hjälper till att lindra sorgen lite, men den eländiga period hon är inne i nu gör att allt är för jobbigt för mig.
En tonårstrotsig liten hund som är goast i världen samtidigt som hon är vedervärdig och min sorg, jag undrar hur länge jag orkar.

Jag avskyr hösten!
Har alltid gjort och den är ju inte muntrare nu direkt.
Jag ser nog allt i sorg varje höst, alla andra ser bara vackra färger jag ser den döende naturen som sakta släpper taget om livet.
Visst de är vackra löven i sina olika färger, att se allt skifta mellan grönt gult och rött, men sen då?
Sen faller dom sakta från grenarna i höstens vindar, och lämnar kala träd som spretar sina långa grenar mot skyn, och jag ser bara sorg och kyla.
Hösten är kall, våt, och mörk.
Jag saknar den varma sommaren med ljusa nätter och solens varma strålar mot min hud.
Höstens sorg får ju inte min sorg att släppa taget, nu sörjer jag ännu mer, ser livet släppa taget och sakta kallna och bli stel.

Jag vill ha tillbaka sommaren, vrida tillbaka tiden och ändra det som gick så fel.
Jag som alltid avskytt hösten, nu avskyr jag den plötsligt ännu mer.
Hur ska jag kunna ta mig genom detta mörker, hålla ut tills våren bryter sig igenom och skrämmer mörkret och kylan på flykt?!

Hösten är kommen, hör stormarna gny!
Svanen tar afsked och svalorna fly!
Blomman har bäddat i mossan sin graf,
Vågorna brusa på villande haf.
Näcken mot klippan guldharpan slår,
Skogsbruden fäller sitt grönskande hår.

Solen är slocknad, så mörkt blir på hed;
Regnbäckar gråta längs fjällarna ned.
Källan på knä står invid deras fot
Och i sin urna tar tårarna mot
Sommarn här nere har slutat sitt lopp,
Där uti stjärnorna tindrar han opp.